Julen är i antågande

Julen, jul jul strålande jul, så heter det men jag vill INTE! I år vill jag ställa in skiten, gå i ide o vakna till våren när julen passerats med råge.

När jag var liten hatade jag julen i alla fall vissa år. Ångesten över hur min styvmor skulle agera och om hon kunde hålla sig tillräckligt nykter... I tonåren började jag betrakta spektaklet utifrån. Det var en charad. Alla ska sitta där i ljuset av 100 stearinjus i sina nya fina kläder medans svetten rinner. Mat som skulle mätta ett kompani dukas fram. Alla äter tills de pustande o frustande får upp knapparna i byxorna o kan låta den spända buken hänga ut. Det som gör mest ont är kanske att jag aldrig hade en Carl Larsson jul, trodde att alla andra hade det och det gjorde ont.

När livet tuffat på har jag skapat mig mina egna traditioner och när jag träffade min själsfrände mannen som jag skulle leva med i resten av mitt liv, kändes åter julen med barn släkt o familj härligt spännande och roligt igen. Det var då, det var när jag trodde att jag var trygg och hemma som båten i hamn. Nu var det ju inte så...

Idag frågade han om jag vill fira jul med honom o vår son. Hans föräldrar kommer kanske också. Någonstans i mitt inre finns en röst som säger att det är bättre att fira med dem än att jag sitter ensam tillsammans med min älsta son som inte vill åka till sin pappa o fira jul. Hur kul kan det egentligen bli? Att jag o sonen ska fira julen med mitt ex och hans familj känns inte bra. Smärtan över att inte ha det jag saknade som barn, de som skulle vara min familj och min framtid men som inte är det skulle antagigen bara göra att jag led mig igenom ytterligare en charad till jul.

Fan vad jag hatar julen just nu som får mig att sitta här o stortjuta över att jag inte har den där klämtjäcka familjen som dricker glögg, skålar o har det trevligt och gemytligt. Där barnen leker och skrattar samtidigt som det spelas julsånger på radion och Kalle tjattrar från TVn. För mig som inte har den familjen, som är ensam och som skall skapa någon form av jul med sin motsträviga tonåring känns det helt djävla hopplöst.

Kan ingen bara befria mig från mitt lidande och ställa in skiten?

God mor, vad är det?

Regnet smattrade mot vindrutan när jag körde till jobbet imorse. Vindrutetorkarna virvlade fram över rutan i samma takt som mina molande tankar. Något låg där och gnagde i mitt inre och jag kunde inte riktigt få fatt i vad det var. Det var inte regnet, inte kylan....

När jag kommit till jobbet och sneddade över den nästan tomma parkeringen slog det mig att det var en känsla av dåligt samvete, att jag är en dålig mamma... Men vad är då en "god mor" eller vad är föreställningen om hur en god mor ska vara? Är det bull mamman som står i köket och lagar mat i timmar, bakar bröd, bullar och kakor på löpande band? Kvinnan som stryker och manglar all tvätt. Hon som har ett kliniskt städat hem och alltid nya fina gardiner. Hon som har välskötta blommor och vars trädgård är ogräsfri. Hon som snyter näsor samtidigt som hon putsar föster 1 gång i veckan. Mirakelkvinnan som på något fantastiskt sätt även hinner med att träna tre dagar i veckan, vara ordförande i bostadsrättsföreningen, hem o skola och samtidigt plugga på kvällstid. Hon som syr egna kuddar, gardiner, kläder och stoppar strumpor? Hon som alltid serverar sina barn närigsrik och väl sammansatta måltider och som bara handlar ekologiska råvaror utan tillsatser och konserveringsmedel och inte ens vågar tänka tanken på att halvfabrikat skall komma över tröskeln?

Allt bottnar i att jag serverar min äldsta son bacon och ägg till frukost. Tja, det blir inte bacon varje dag. De dagar när jag kommer hem från jobbet och bara inte orkar släpa mig iväg till affären o handla har han fått karrékotlett och i morse blev det kyckling. Är jag då en god mor som serverar min son en frukost som består av så mycket fett? Han är glad och nöjd. Säger att han känner sig mer mätt på förmiddagen i skolan än om han äter puffbröds mackor. Han kommer även ur sängen utan att jag behöver tjata mig till en irritation och ilska där jag slutligen exploderar. Jag får en lugn start på dagen.

Jag tog det molande dåliga samvetet och tryckte ner det i närmsta iskalla vattenpöl. Detta fungerar för oss. Det har mängder med fördelar och jag är ingen strumpstopparmamma. De är i alla fall en utdöende art...

Bra saker...

...som förgyllt min helg: vänninor, barn, skratt, glädje, låånga frukostar, lycka, konsert, dansa, bus, laserdoome, kramar, gott vin, värme, kaffe, närhet, prat, slöa, promenad, bio, shoppa, god mat, godis, sovmorgon, stearinljus, te, doften av tvättmedel... Det har varit en bra helg :)

Dags att dra?

Har ett tag flirtat med en man som är sambo men håller på att separera. Nu närmar sig dagen då han kommer att flytta. De bråkar, han mår dåligt och jag känner att jag kanke tar en allt mer terapeutisk roll, är det vad jag vill?

Jag har sett det som att jag får positiv energi av honom då jag får uppmärksamhet och bekräftelse. I de "stulna" ögonblick jag har honom nära får jag ut massor men däremellan är det värt energin som går åt? Det kanske är så att det är de "stulna" ögonblicken som sätter extra krydda på reltionen då den inte riktigt är tillåten och är lite förbjuden?

Vi har inte lovat varandra något men jag känner att när han tillåter att hans sambo är nervärderande och sårar honom står han där o tar det. Var man för din hatt sätt ner foten och tala om att du inte accepterar att bli behandlad på det sättet, att mesigt så o ta skit är inte attraktivt.

Vill jag verkligen investera mer tid och energi i honom?

Tystnad

Jag sneddar över innergården och noterar någon stans i mitt undermedvetna att det är kusligt tyst och tomt. Det hörs inga barnskratt från sandlådan, lekstugan och gungorna hänger stilla i sina kättingar. Något ensataka fönster står öppet efter dagens överraskande höga temperatur, men det är tyst även innifrån, inget sorl från vuxenprat eller barn som skriker i protest mot att behöva hoppa i säng. Det är mörkt och tyst i de flesta kök och mörkt i de flesta rum. Det känns lite som om alla försvunnit från jordens yta och det är bara jag kvar.

På min väg mot affären möter jag endast en pappa och hans lille son och väl inne på affären är ser jag bara en äldre man. Pappan med sonen dyker upp för att köpa katrinplommonpuré. Något litet barn med magproblem hemma, tänker jag i mitt stilla sinne, på väg bort mot mjölkdisken. Var har alla blivit av, det brukar vara många på affären så här dax? Så slår det mig det enda som kan tömma ett barntätt område på alla innevånare är .... fotboll ... Suck!

Mitt dåliga samvete...

Där ligger barnens godispapper från i går, där ligger räkningarna som ska betalas, där är terrassen som borde oljas, där är bordet som fick mögelangrepp efter att jag oljade det, tvätten som skall plockas undan, vardagsrummsbordet som är dammigt, kartong med kläder som skall plockas ur, kartong med papper som skall rensas, golv som ska dammsugas, diskmaskin som skall plockas ur o disk på bämken som ska plockas i, ogräs som skall rensas, blommor som måste slängas, blommor som ska vattnas, papper som ska sorteras o räkningar som ska betalas, en kropp som borde tvagas o nagellack som borde tas bort, en bil som borde tvättas och dammsugas, ett par löparskor som borde användas, dotterns dator att lämna in och ett kvitto till sonens mobil att leta reda på, en beräkning av utgifter som skall stämmas av för barnens del sedan år tillbaks med förra maken, dotterns rum som är ett klädinferno, äldste sonens rum som borde stylas så han får det lite mysigare, kläder som borde strykas, grill som borde tömmas på aska....

Inget av detta blir gjort. Jag sitter i soffan och för andra dagen i rad känner jag mig liten och vill bara blir kramad och att ha någon att dela vardagsbestyren med. Någon att läga upp planer med. Någon att prata med när allt känns tungt och som jag kan krypa in till under täket ,som stryker mig på kinden och säger: "allt kommer bli bra, vi kommer att klara det". Det känns bara så hopplåst tungt att hela tiden vara både den som är ledsen och svag och sedan vara den som tröstar sig själv, peppar och puchar vidare...

Vad alla behöver

Varför har jag så många underbara människor i min närhet som lider så i sina relationer? Vad är det som man egentligen söker i en nära relation till en annan människa? Varför ska det vara så kompicerat?

Mina betraktelser de senaste veckan har varit att oavsett ålder eller kön är den gemensamma nämnaren, som alla ger uttryck för att de behöver, att få bekräftelse. Man vill känna att man är gränslöst älskad trots alla fel o brister. Att man duger som man är.

Visserligen kan jag få det till viss del av vänner, bekanta, kollegor eller bara genom ett ögonkast av en total främlig som passerar på gatan. Alla dessa små ögonblick av att bli sedd för sin inre/yttre skönhet, att jag gjort något bra på jobbet, att jag är en bra dotter, syster, mor är viktiga pusselbitar i livet.

Men vi vet alla att en dag så blir något fel, jag misslyckas på något sätt, jag känner mig dum och förbannar mitt agerande eller känner mig kränkt och orättvist behandlad. Det är då man behöver det trygga fundamentet en relation står för. Någon att falla tillbaks på som håller en uppe i de svåra stunderna. En trygg famn som är en trygg hamn att ankra vid när det blåser på livets stora hav.

Tänk om alla bara kunde älska o dyrka marken deras partner går på. jag tror att omvi känt oss gränslöst älskade hade vi sluppit många konflikter, tjafs, gnabb och gnäll som bara dränerar oss på energi. Den energin skulle vi istället kunna använda till att älska, bekräfta och uppskatta tillbaks.

En fågel kommer hem...

Efter de senaste turerna med Xet där vi började nå varandra och han öppnade sig vaknade hoppet till liv i mitt bröst. Det fanns en möjlighet att vi kanske skulle kunna reda ut det som hänt hitta tillbaks till det vi en gång hade. Men då besannades mina farhågor, han blev introvert, slutade kommunicera och jag blev så ledsen igen. Samtidigt är det kanske först nu, precis innan semestern, jag har haft tid att sörja, bearbeta det som hände då.

Men jag kan inte leva mitt liv o känna att jag ska in och spela spel med honom. Han känner mig så väl och jag kan inte låtsas att jag inte bryr mig eller känner något för honom. Jag skulle så enkelt kunna sänka garden o riva mina skyddsmurar och bara ge mig hän. Det är nog jag , impulsiv, känslosam och vill bara vara i det som är just här o nu. Att bromsa den kraften, att hålla tillbaks kostar mig så mycket energi och tankekraft. Jag orkar inte spela det spelet utan beslutade mig helt enkelt för att jag inte vill vara skådespelaren som låtsas. Meddelade honom att jag nu inte kommer att engagera mig utan hålla vår relation till det som handlar om vår son. Jag är inte redo för något annat.

Jag tog, likt den skrämda fågeln, min tillflykt till mitt rede. Det är här jag har mitt hem, detta är mitt bo, här har jag min framtid, tänkte jag och slog mig till ro och började putsade mina fjädrar.

Förvirrad

När exet kom o lämnade sonen hos mig agerar han på ett sätt jag inet kan förstå.Han är väldigt korrekt och delger fakta och instruktioner på ett torrt sätt. Sedan står han där tittar/stirrar på mig o säger inget.

Ögonen fylls och sakta börjar tårarna trilla ner för kinderna, han säger fortfarande inget, tystnaden gör ont i öronen samtidigt som rösterna i huvudet pratar ännu mer. Lilla Jag, är ledsen och vill bli tröstad, vill att han ska läger armarna om henne försäkrata henne att allt kommer att ordna sig. Mamma Jag, vill skälla ut honom att han inte ska såra mig mer, att han måste börja vara mindre egoistisk. Pappa Jag, vill helt enkelt slå honom på käften för att han är så korkad. Vuxna Jag, har ett mer rationellt resonemang och försöker se att det faktiskt skulle kunnat varit jag. Tonnårs Jag, vill bara att han skall lida. Vill skrika, sparka, slå bakut, kasta saker. Samtidigt står jag tyst fastfrusen i hallen medan alla dessa röster skriker i mitt inre och tårarna bildar fåror i makeupen. Vi står så länge, länge han tittar o säger inget jag gråter - det känns som en evighet passerar.

Med små steg närmar han sig när jag hämtar papper för att torka, snyta o fräsa... till slut är han så nära, sträcker ut handen o Lilla Jag tar överhand, vill bara bli kramad. Så står vi där i hallen, jag gråter då ohämmat och upptäcker förvånat efter en stund att även han gråter! Visst han är inte kännslokall men vad fan gråter han för?! Han gråter mycket och jag blir bara förvirrad?

Nu på morgonen har jag funderat mycket. Känner mig så förvirrad. Vad vill han egentligen vad tänker han? Kan väl inte känna mig annat än förvirrad när han bara glor på mig med uttryckslöst ansikte, det finns inte något agerande alls och inte en tillstymmelse till kommunikation! Hade kunde väl säga att han är lycklig nu med henne hade jag kanske förstått hans agerade rent generellt men varför står han då i min hall o tjuter?

Grundlurad

- Hur konstigt det än kanske låter så tycker jag om dig, säger mitt ex...

Visst fan låter det konstigt eftersom han visar det genom att inte vilja leva med mig för han "inte är lycklig". När jag håller på att flytta ut "var det inte riktigt så han tänkte". För att sedan vara väldigt kärvänlig, kramas hårt och dra in min doft från håret. Jag sänker garden, börjar tänka på allt bra stunder, alla skratt, trygghet och att jag kanske skulle kunna återfå förtroendet igen.... DÅ går han ut o knullar till sig en urinvägsinfektion som sedan blir prostata inflammation som möjligtvis har med mikrober att göra, svåra att bli av med, kan leda till impotens etc...

Om det är så han visar att han tycker om någon är jag glad att han inte älskar mig längre, vad hade han då kunnat hitta på för att visa sin gränslösa kärlek?

Vad det ekar i tomma rum!

Är helt tom och öde i mitt inre rum. Finns igen kraft ingen energi. Jag vet inte hur jag ska orka.

När min fd man ringer och säger att sonen skolkat idag går luften ur mig. Det känns så otacksamt att jag engagerar mig och strider för honom och han bara gör mig ledsen. Jag känner mig så otroligt ensam med att se hans bra och possitiva egenskaper. Han är tonåring och slits mellan vuxenvärlden och andra sekunden är han ett barn.

I sin fars ögon är han hopplös. Har inte intresse för något, inget engagemang, mår psykiskt dåligt, ""ja det måste vara något fel på honom har han tom sagt under ett utveckligssamtal. Det han inte såg var sin son som sakta sjönk djupare o djupare ner i stolen. Vem f-n mår bra av att få höra det av sin pappa?

Tom dottern bryter ihop och känner sig mitt emellan för hon vill inte att hennes pappa skall vara sån... Hon vill inte att han ska behadla hennes bror på det sättet... "Mamma varför är pappa sån" Tja vad svarar man på det?

Nu är jag dränerad på energi. Hur ska jag kunna sitta i samma rum som den mannen som fokuserar på sitt jobb och inte bryr sig mer om sina barn. Höra någon psykolog/lärare eller honom orera och få mig att bli dålig förälder.

Jag säger inte att jag är en bra förälder, vem är eg. det? Vi föräldrar gör så gott vi kan och får inprovisera hela tiden. I alla fall det första barnet blir ett test på många sätt. Man får helt enkelt bara göra så gott man kan, rätt eller fel kan bara tiden utvisa. Under tiden får vi bara lyssna till ekot av våra röster i det tomma inre rummet och förlita oss på att imorgon skiner solen in genom ett av de skitigafönstren och solstrålarna faller på den där lilla magiska detaljen som lyser upp rummet med ny energi.

Det blir inte som man tänkt sig...

Kom ut i skogen och var väldigt stolt när jag tagit mig runt milspåret. Givetvis trött men otroligt mallig. Planen var att göra en massa andra saker städa, tvätta, förbereda PM samtal och jobba men fick istället fick jag hämta sonen hos polisen. Det han gjort var dumt men han var samtidigt rädd och visset att det var fel. Han hakade på andra och tänkte inte efter. Just nu känns det som att allt handlar om att vara cool.

Idag har den värsta ilskan lagt sig och det är bara att invänta kallelse till förhör och se vad det kommer att resultera i. Jag vill absolut inte förringa det han gjort men någonstans djupt inom mig tänker jag att det kunde ha varit så mycket, mycket värre.

Att springa har tagit ut sin rätt idag. Har varit trätt men har inte speciellt mycket träningsvärk, undrar hur det kommer att bli imorgon. Att vara lite småtokig underlättar en del. och inatt 0310 klev jag upp och såg Lost-avsnittet jag missade i tisdags. Det var ju så spännande. Somnade hur som helst om snabbt igen.

Just nu känner jag mig småhög på att minnas känslan av att vara uppskattad och åtrådd. Fick otroligt mycket uppmärksamhet, bekräftelse, uppskattning och fysisk närhet i fredags. Min väninna som var med ut i fredags och gick hem lite tidigare och lämnade mig med orden: "Du tar fan inte hem honom inatt" ringde idag och tyckte helt plötsligt att han var en väldigt trevlig person och det vore ju inte fel av mig att gå ut och träffa honom igen och om det då skulle leda till lite "mer "så vore det ju inte så tokigt. Jag kunde inte annat än skratta.

Helgens tankearbete har till stor del kretsat kring mannen i fråga. Han är ingen ny bekantskap och attraktionen har alltid funnits där. Men vi har varit i relationer på var sitt håll och nu trodde jag att han också var ledig, vilket det visade sig att han inte var. Han berättade själv och jag kände att det inte är jag som har ansvar för en annan relation. Samtidigt är jag inte redo för en ny fast relation. Det är inte det jag är ute efter. Min lycka ligger inte i att ha en ny man i mitt liv, men det hade varit härligt och underbart att ha någon att mysa med emellanåt. :)

Planen för dagen!

Vaknade i morse och funderade lite på vad jag skulle använda dagen till. Ut i Skogen när solen lyser kan vara en bra aktivitet. 2,5 timme senare sitter jag fortfarande i köket o har inte kommit iväg. Det är det där med att göra saker själv som sitter trångt till för mig. Just nu väntar jag på att barnen skall ge livstecken från sig, dvs logga in på msn för att höra om någon av dem vill åka med o springa.

Vägde mig i morse och trots att jag slarvat så visade vågen neråt vilket var glädjande. Idag är startdagen för att ta itu med min hälsa och vikt. Det låter väl enkelt men är egentligen förknippat med så mycket skuld. Vad jag än gör så poppar det dåliga samvetet fram. Jag ska försöka ta små steg frammåt för att inte skuldkännslan skall bli värre. Låta mig själv falla ibland men då inte hetslikt trycka huvudet fullt av det jag beslutar mig för att göra. Låt mig förklara. Jag köpte chips igår,valde ett "nyttigare" alternativ, åt inte upp hela o köpte bara en liten colaburk. Ofta överköper jag saker och sedan kan jag inte släga saker för det är slöseri och kostar för mycket, DÅ är det dåliga samvetet där och viskar i örat så att jag får ångest. Ångest ger ökad syraproduktion i magen och då måste man äta för att minska den svidande kännslan. Ja du förstår principen...

Jisses så klart och enkelt det låter när jag skriver det men i vardagen händer det liksom bara. Får försöka hålla koll på detta.

NU frukost sedan skogen!

Nya planer!

När resan väl skulle bokas ångrade mig. För de pengar det kostar att resa upp o ner kan jag göra massor med kul tillsammans med barnen på semestern. Dessutom kan jag använda nästa helgs ledighet till att måla vardagsrummet.

Jag får aldrig till mitt nya hem om jag inte gör det. Utan ett hem där jag trivs och har det som jag vill så får jag aldrig ro. Har aldrig en plats att vila ut och känna lugn.

DET är det viktigaste just nu.

Att göra roliga saker

Jag behöver göra roliga saker. Saker som får fokus ifrån mina tankar som tyvärr är allt för negativa. Tyvärr är min känsla är att den stora bas strängen i mitt inre är anslagen och vibrationerna ligger molande hela tiden i kroppen. Det gör mig sliten, O-fokuserad, trött, grinig och gnällig. Jag vill inte vara sån men har svårt att sortera i tankarna och vad de egentligen står för.

Tycker att det är jobbigt att bära hela ansvaret själv för tonåringen som flyttat hem till mig och inte har velat åka till sin pappa. Idag sa han att han skulle åka till pappa på fredag och det skrämmer mig. Inte att han åker dit utan att jag inte kan ha koll på att han gör det han måste vad det gäller läxor. Jag kommer också att sakna den närhet jag ändå känner att han och jag har. När han kommer hem och har "strulat" kan vi prata om det. Vi kan prata om att han druckit etc. Hans pappa har inte koll, han prioriterar annat. Hemskt att man inte kan känna förtroende för sitt barns far skall tillvarata barnets intressen. Eller jag kanske har ett onormalt kontrollbehov?

Roliga saker var det. Fick inbjudan till klassträff med dem jag gick ut högstadiet med. Skulle ha anmält mig innan slutet av förra månaden men har fortfarande inte gjort det eller bokat tågbiljett. I kväll funderade jag på varför jag skjuter upp det. Vad är jag rädd för? Drar mig för att planera semester eller åka iväg. Jag vill inte planera jag har ingen att planera med. Ensamheten blir extra tydlig när allt skall göras själv. Samtidigt tänker jag att jag kan väl visst göra det. Nästa tanke är att när var jag själv egentligen… Kan knappt minnas det. Är det därför vi, den mänskliga rasen så febrilt söker efter någon, den rätte, mannen på den vita springaren eller kalla det för vad man vill en livspartner. För att ha någon att dela sorg, dra upp planer med och vara lycklig. Men vem lever egentligen i en lycklig relation? Alla smågnäller på sin respektive vilket torde vara ett säkert tecken på missnöje!? Är det för att han som man slutligen lyckas få ihop det med inte motsvarar Herr Rätts alla gudomliga kvalitéer. Som om det finns ett parallellt universum där mannen som finns i ens liv är Herr Rätt. Det enda som finns är här och nu, verkligheten som den är varken mer eller mindre. Ett parallellt universum finns inte där Herr Rätt är den man som man delar tidningen med och alla är lyckliga och perfekta. Alla har sina egenheter nyck och idéer.

Jag måste göra saker, för mig, som jag mår bra av. Imorgon bokar jag resa. Jag kan planera med mig själv.

Verklighet eller ???

Var tvungen att fråga honom idag om han hittat någon annan, även om svaret egentligen inte spelade någon roll... Varför frågade jag egentligen över huvud taget? Svaret att han inte gjort det gjorde varken från eller till...

Ikväll var jag på gårdsmöte. När jag kom hem började jag att fundera över saker jag sagt. Varför ska jag ta så mycket plats, varför måste jag ifrågasätta vissa saker, varför... varför... varför... När jag kom på mig själv undrade jag hur min sinnesstämning kunnat förändrats så totalt. Innan jul var jag stark även om det var turbulent på vissa fronter i mitt liv så hade jag en stark stabil bas. Basen, fundamenet är borta krossat och jag börjar ifrågasätta allt jag gör, vem jag är, vad är jag bra på....? Om jag trodde att mitt fundament var tryggt och stabilt och det kan krossas på en sekund vad är det då mer som bara är en skimmär?

Drömmen om ett liv

När förre sambon meddelade att han inte var lycklig och att vi inte kunde leva ihop såg jag det inte egentligen som mitt fel. Jag vet inte om allt det var en skyddsmur som jag satte upp kring mig för att kunna klara av att ordna ett nytt liv för mig själv.

De senaste veckorna har jag slitits mellan hopp och förtvivlan och kring påsk var jag övertygad att jag skulle gå in i en allvarlig depression. Har varit där förr så jag känner igen tecknen... Bara att erkänna för mig själv fick fördämningar att brista och jag kunde lätta på trycket. Men känslan ligger ändå kvar där i mitt inre och gnager. Jag är 40, överviktig, 3 barnsmor, ett hem som måste fixas, en hormonstinn 15-åring som testar gränser och 2 före detta män som figurerar i mitt liv. Mentalt står jag på randen till avgrunden vilket gör att det inte känns som om nya män direkt flockas utanför dörren.

Är det då en ny man jag vill ha? Nej egentligen inte! Men när jag ser min granne tillsammans med sin man gnager avundsjukan och längtan i mig. Inte att jag finner honom attraktiv, eller henne heller för den delen, men de har en så härlig relation ett bra samspel. Jag vill också bli pussad farväl av någon på morgonen. Jag vill också att någon kramar mig så där spontant i köket bara för att personen blir glad av att se mig eller märker att jag är ledsen och behöver blir kramad/tröstad.

Jag saknar den känsla jag hade med G fram till dess att vår son föddes. Innan det kände jag mig uppskattad, gränslöst älskad. Han gillade allt med mig som jag själv inte alls tycker om... men det är så jag vill bli omtyckt som om mina fel och tillkortakommanden inte spelar någon roll.

Jag bryr mig antagligen för mycket. I lördags blev jag orolig för honom då han inte svarade i telefon. Min hjärna började jaga mig med tankar som vad händer om han ramlar ner från taket eller ner från vindstrappan... Han har inga släktingar här och inte så många vänner heller. Han skulle komma förbi under lördagen och när kvällen till slut var ett faktum kontaktade jag grannens dotter för att få veta om bilen var borta. Det var den så han låg inte döende innomhus. Han ringde någon timme senare och sa att han glömt telefonen hemma och varit på bilutflykt till Ystadstrakten.

Idag var granndottern hit och lekte med min dotter. När jag kört henne hem frågar hon om G har hittat någon ny och jag svarar ärligt: "inte vad jag vet". DÅ säger hon att både hon och hennes pappa sett G med en tjej i bilen....

Jag vet inte varför jag egentligen blir ledsen. Jag var ratad redan innan. Jag skulle aldrig kunna lita på honom igen och vill egentligen därför inte ha honom tillbaks. Så varför blir jag då ledsen? Det är kanske de sista spikarna i hjärtat som definitivt sätter punkt för drömmen jag närde om det liv jag ville ha /skapa /leva. Det liv jag trodde jag hade...

Vem ska jag svika?

Min tonåring har fintat och fört oss bakom ljuset i flera år. Förvånande - NÄÄÄÄ, det brukar tonåringar göra. Personligen anser jag att man ska stämma i bäcken, vara tydlig vad som gäller och framförallt prata med honom så han kan förstå.

Min förra man tar på sig militärsminen och det är han som har rätt. Han pekar med hela handen och när han blir trött på att prata med sonen suckar han o ringer mig och så ska jag driva igenom det han sagt för han kan inte backa och säga förlåt nu var jag otydlig eller kompromissa.

Nu anser jag att sonen fått sin läxa för sina senaste misstag. Nu har han påsklov och då skall gammalt vara glömt och låt honom göra roliga saker med kompisarna ikväll. Den FD anser att han sa att sonen fått utegångsförbud till påsk och med det avsåg han påsk helgen, sonen påsklovet och jag la ingen vidare tolkning vid det när vi tre gemensamt diskuterade straff för den senaste fadäsen. Här föreligger uppenbart ett missförstånd och då måste man kunna kompromissa. FD lät sonen vara ute til 22 i fredags (han skulle ut själv på krogen) men igår lördag skulle sonen vara hemma 19.00. Vad ska en tonnåring tro?

Nu ligger tonåringen i sängen och är ledsen, har krypit under täcket spelar techno och hårdrock så det dånar och säger att han vill sova tills skolan börjar igen. Själv känner jag att låter jag sonen gå på LANet, som han vill ikväll, sviker jag vuxenvärlden och underminerar sonens förtroende för oss vuxna. Men samtidigt sviker jag sonen för principer jag inte tror på eller anser är rätt bara för att en man som jag själv inte kunde leva (pga hans ologiska skuldbeläggande resonemang) har dikterat villkor.

Själv börjar jag också känna det lockande att krypa in under täcket och vakna imorgon och få gå till jobbet och möta vuxna.

Ensamhet

Klockan hade blivit mycket när jag igår närmade mig min nya bostad. Tyst, tommt och kallt var det då jag är ensam hemma för barnen är hos sina pappor. Till och med lampan vid bron var släckt och lyste inte sitt varma ljusa välkomnande.

Trött stapplade jag in i hallen och möts av hans blick. Hans mörka ögon borrar sig in i mig när han tittar på mig under ögonbrynen, då huvudet är nedböjt. Det är tyst...! Jag vänder mig om och försvarar mig med att ja jag borde varit hemma tidigare och har en hel del som behövar göras hemma som bädda min nya säng, stryka, plocka ur diskmaskinen... Stoppar den rösten som ger mig dåligt samvete. Jag jobbade för att jag behövde och hade jag åkt hem så hade jag haft dåligt samvete för allt som jag borde gjort på jobbet. Skrattar och tar av mig stövlarna. Det är fantastiskt hur man, tja egentligen hjärnan, fungerar.

Tittar igen på honom och tänker att den blicken inte alls är dömande eller skuldbeläggande. Han skulle nog aldrig döma någon på det sättet...

Han är ju Jesus!
Han är"min" Ola (plansch).... :)

På plats!

Så har jag flyttat till min fristad, MITT hem, MIN borg. MITT MITT MITT

Härligt befriande och skönt att ha sitt eget att göra vad man vill, när man vill. hur man vill. Att inte behöva svara inför någon annan än mig själv.

Livets resa har inte alltid varit rak och ibland tagit mig till märkliga farliga platser men jag har alltid lärt mig mycket. En av de främsta lärdommarna är nog att tänka mer på mig själv. Uppväxt med en mamma som alltid satt andra framför sig själv har skapat en osäkerhet inom mig, det är fult att vara egoistisk. Men vad f-n är egentligen det. Ska man offra hela sitt liv för någon annan? Vad är det för ett liv? Det har nog också gjort att jag har svårt att vara stolt över saker jag uppnår. När jag nu tänker på det så har jag nog också omgett mig med personer som gärna är negativa och rackar ner på mig, mer bestämt mannen jag var gift med tidigare.

I förra veckan när solen sken cyklade jag mellan 2 av företagets kontor och förundrades över hur långt jag kommit i mitt liv. Jag har 3 kloka, smarta, söta, vackra, underbara barn. Jag har fantastiska vänner omkring mig, människor tycker om mig för den jag är, för att jag är jag, jag har ett bra jobb, härliga stödjande kollegor, ett roligt utvecklande jobb och ett eget hem som jag ordnat alldeles själv.

Mitt motto har de senaste åren varit "jag vill, jag kan, jag ska" och fanken DET kan jag!

Förväntningar

Äntligen på väg till nya lyan. Otåligheten river i kroppen och jag försöker planera men det är så svårt att för min inre syn se hur jag ska möblera, vart jag ska placera möbler jag har, vad som inte får plats och vad som behöver köpas nytt.

Samtidigt som jag är rastlös, otålig och förväntningsfull så vill jag bara att allt skall vara över, att allt skall vara på plats. Men någonstans där inne finns rösten som talar om att jag kommer att njuta än mer när väl allt är på plats om det har fått ta tid så att jag hinner tänka över det jag vill istället för att bara rusa iväg och göra...

Söndag :(!

Vad är det egentligen med söndagar? Förra söndagen bröt jag ihop. Idag var det likadant.... Suck

Det är som om hela veckan går all energi åt till att hålla ihop, fokusera, bara göra det som måste göras för att ta mig genom dagen och i förlängningen veckan. Sedan är det slut. Batterierna i Duracell kaninen har inget mer att ge.

DÅ finns det inget som håller kännslorna på plats och allt bara sköljer över mig. Jag är liten otillräcklig och dålig på alla plan. Jag är ingen bra medarbetare, ingen bra mamma, ingen bra livskamrat, ingen bra ... Jag orkar inte vara stark, orkar inte ge allt gå på visningar på hus och le mot mäklare som är slipade, polerade i sina kostymer och lurar som gäddor i vassen och de hävdar med en dåres envishet att deras objekt är det bästa man kan köpa för miljoners miljoner...

Reklam TV

Vad är det med dockor i reklam är det en ny trend? Internetleverantören som har dockor i sin reklam skall man identifiera sig med dem eller hakar de bara på Robban som också måste anses vara en docka? Chokladgubben i deoreklamen är också väldigt docklik... och ölreklamen med docklika alteregoanimerade gubbar. Ingen förtroendeboost eller kioskvältareffekt i min värld... Man undrar hur de tänker på reklambyrån.

Men tack gode gud för reklamavbrotten för då kan man poppa popcorn, kissa och zappa till en annan kanal och då hinner man se många fler program :)

Drömar och förhoppningar

Veckan har varit katastrof o idag vaknade jag med ÅNGEST över att jag har allt för mycket jag måste fixa. Jag kastas mellan känslan av att vara stark, målmedveten och fylld av energi till att vara offer, ynklig och vilja krypa ihop i en boll, vara liten och sitta i pappas famn.
Jag har inte valt detta men jag måste försöka skapa mig det jag alltid drömt om, det jag kämpat för och haft som mål: att mitt hem skall vara en varm och kärleksfull plats där alla känner sig uppskattade och välkomna. Nu har jag inget hem. När mannen jag kallade mannen i mitt liv delgav (det var faktiskt så det kändes) att han inte var lycklig och vi inte kunde leva ihop längre var det som att få en högersving i ansiktet tätt följt av en uppercut i magen. Jag lever i ett vacum där jag inte har en fast punkt.

Det jag sörjer mest är nog alla drömmar all den framtid jag såg som vår. Där vi, min älskade familj skulle resa, dela upptäckter, vardag, sorg, glädje och skratt . Allt skulle ge oss vackra minnen som skulle vittna om vår sammanhållning och vilja att stötta och kämpa för varandra för det är det man gör i en familj...

Nu drömer jag om ett nytt hem och min förhoppning är att jag ska hitta det snart, snart!

Berg & dalbana

Visst är livet som en berg och dalbane resa? Uppe på de höga topparna njuter man av den förföriska utsikten och glömmer för en stund allt som finns runt omkring. Helt utan förvarning kastas man ner mot avgrunden och skriker av skräckblandad förtjusning. Det pirrar i magen och skräckens iskalla hand kramar om hjärtat och kyler hela vägen ner i magen. Det jobbigaste på hela åkturen är nästan transportsträckan när inget händer när man sitter i sin vagn och tittar sig omkring och undrar när nästa nervkittling kommer. Det som gör det så spännande är att vi inte vet med säkerhet att om vi kommer att krascha eller inte. Man vet inte heller hur långt det är till "botten" men kan se att den närmar sig.

I livet når vi fantastiska höjder och helt plötsligt kastas vi över stupet men man ser inte botten. Kommer man att krascha eller vänder det uppåt igen?

Jag kan bara hoppas...