Julen, jul jul strålande jul, så heter det men jag vill INTE! I år vill jag ställa in skiten, gå i ide o vakna till våren när julen passerats med råge.
När jag var liten hatade jag julen i alla fall vissa år. Ångesten över hur min styvmor skulle agera och om hon kunde hålla sig tillräckligt nykter... I tonåren började jag betrakta spektaklet utifrån. Det var en charad. Alla ska sitta där i ljuset av 100 stearinjus i sina nya fina kläder medans svetten rinner. Mat som skulle mätta ett kompani dukas fram. Alla äter tills de pustande o frustande får upp knapparna i byxorna o kan låta den spända buken hänga ut. Det som gör mest ont är kanske att jag aldrig hade en Carl Larsson jul, trodde att alla andra hade det och det gjorde ont.
När livet tuffat på har jag skapat mig mina egna traditioner och när jag träffade min själsfrände mannen som jag skulle leva med i resten av mitt liv, kändes åter julen med barn släkt o familj härligt spännande och roligt igen. Det var då, det var när jag trodde att jag var trygg och hemma som båten i hamn. Nu var det ju inte så...
Idag frågade han om jag vill fira jul med honom o vår son. Hans föräldrar kommer kanske också. Någonstans i mitt inre finns en röst som säger att det är bättre att fira med dem än att jag sitter ensam tillsammans med min älsta son som inte vill åka till sin pappa o fira jul. Hur kul kan det egentligen bli? Att jag o sonen ska fira julen med mitt ex och hans familj känns inte bra. Smärtan över att inte ha det jag saknade som barn, de som skulle vara min familj och min framtid men som inte är det skulle antagigen bara göra att jag led mig igenom ytterligare en charad till jul.
Fan vad jag hatar julen just nu som får mig att sitta här o stortjuta över att jag inte har den där klämtjäcka familjen som dricker glögg, skålar o har det trevligt och gemytligt. Där barnen leker och skrattar samtidigt som det spelas julsånger på radion och Kalle tjattrar från TVn. För mig som inte har den familjen, som är ensam och som skall skapa någon form av jul med sin motsträviga tonåring känns det helt djävla hopplöst.
Kan ingen bara befria mig från mitt lidande och ställa in skiten?
Bilder från Brighton
4 år sedan
1 kommentar:
Lider med dig vännen och känner tyvärr igen denna saknad & ångest! Har försökt att täppa igen detta hål i mitt inre genom att skapa mina egna traditioner, men dessa har liksom dina fått slitas upp och ändrats då familjen förändrats och drömmen om en lycklig jul åter dött.
Jag är gift med en man som inte har några förväntningar på julen eller behov av familjeband & traditioner, så jag kämpar ensam om att skinkan ska griljeras kvällen före julafton o granen kläs under tiden. Jag envisas med att barnen ska få baka lussekatter och göra pepparkakshus, som de sedan längtar efter att få krascha o äta upp innan det blivit för dammigt.
Jag var i början livrädd och ledsen över att vartannat år bara ha ett av mina barn hemma på julafton och tyckte att det var bedrövligt att behöva vänta till juldagen för att fira med dem alla. Numer kan jag känna att det är "okej", även om hålet av längtan efter en "fröjdefull jul" nog för alltid kommer att finnas där.
Styrkekramar från mig!/C
Skicka en kommentar