Mitt dåliga samvete...

Där ligger barnens godispapper från i går, där ligger räkningarna som ska betalas, där är terrassen som borde oljas, där är bordet som fick mögelangrepp efter att jag oljade det, tvätten som skall plockas undan, vardagsrummsbordet som är dammigt, kartong med kläder som skall plockas ur, kartong med papper som skall rensas, golv som ska dammsugas, diskmaskin som skall plockas ur o disk på bämken som ska plockas i, ogräs som skall rensas, blommor som måste slängas, blommor som ska vattnas, papper som ska sorteras o räkningar som ska betalas, en kropp som borde tvagas o nagellack som borde tas bort, en bil som borde tvättas och dammsugas, ett par löparskor som borde användas, dotterns dator att lämna in och ett kvitto till sonens mobil att leta reda på, en beräkning av utgifter som skall stämmas av för barnens del sedan år tillbaks med förra maken, dotterns rum som är ett klädinferno, äldste sonens rum som borde stylas så han får det lite mysigare, kläder som borde strykas, grill som borde tömmas på aska....

Inget av detta blir gjort. Jag sitter i soffan och för andra dagen i rad känner jag mig liten och vill bara blir kramad och att ha någon att dela vardagsbestyren med. Någon att läga upp planer med. Någon att prata med när allt känns tungt och som jag kan krypa in till under täket ,som stryker mig på kinden och säger: "allt kommer bli bra, vi kommer att klara det". Det känns bara så hopplåst tungt att hela tiden vara både den som är ledsen och svag och sedan vara den som tröstar sig själv, peppar och puchar vidare...

Vad alla behöver

Varför har jag så många underbara människor i min närhet som lider så i sina relationer? Vad är det som man egentligen söker i en nära relation till en annan människa? Varför ska det vara så kompicerat?

Mina betraktelser de senaste veckan har varit att oavsett ålder eller kön är den gemensamma nämnaren, som alla ger uttryck för att de behöver, att få bekräftelse. Man vill känna att man är gränslöst älskad trots alla fel o brister. Att man duger som man är.

Visserligen kan jag få det till viss del av vänner, bekanta, kollegor eller bara genom ett ögonkast av en total främlig som passerar på gatan. Alla dessa små ögonblick av att bli sedd för sin inre/yttre skönhet, att jag gjort något bra på jobbet, att jag är en bra dotter, syster, mor är viktiga pusselbitar i livet.

Men vi vet alla att en dag så blir något fel, jag misslyckas på något sätt, jag känner mig dum och förbannar mitt agerande eller känner mig kränkt och orättvist behandlad. Det är då man behöver det trygga fundamentet en relation står för. Någon att falla tillbaks på som håller en uppe i de svåra stunderna. En trygg famn som är en trygg hamn att ankra vid när det blåser på livets stora hav.

Tänk om alla bara kunde älska o dyrka marken deras partner går på. jag tror att omvi känt oss gränslöst älskade hade vi sluppit många konflikter, tjafs, gnabb och gnäll som bara dränerar oss på energi. Den energin skulle vi istället kunna använda till att älska, bekräfta och uppskatta tillbaks.

En fågel kommer hem...

Efter de senaste turerna med Xet där vi började nå varandra och han öppnade sig vaknade hoppet till liv i mitt bröst. Det fanns en möjlighet att vi kanske skulle kunna reda ut det som hänt hitta tillbaks till det vi en gång hade. Men då besannades mina farhågor, han blev introvert, slutade kommunicera och jag blev så ledsen igen. Samtidigt är det kanske först nu, precis innan semestern, jag har haft tid att sörja, bearbeta det som hände då.

Men jag kan inte leva mitt liv o känna att jag ska in och spela spel med honom. Han känner mig så väl och jag kan inte låtsas att jag inte bryr mig eller känner något för honom. Jag skulle så enkelt kunna sänka garden o riva mina skyddsmurar och bara ge mig hän. Det är nog jag , impulsiv, känslosam och vill bara vara i det som är just här o nu. Att bromsa den kraften, att hålla tillbaks kostar mig så mycket energi och tankekraft. Jag orkar inte spela det spelet utan beslutade mig helt enkelt för att jag inte vill vara skådespelaren som låtsas. Meddelade honom att jag nu inte kommer att engagera mig utan hålla vår relation till det som handlar om vår son. Jag är inte redo för något annat.

Jag tog, likt den skrämda fågeln, min tillflykt till mitt rede. Det är här jag har mitt hem, detta är mitt bo, här har jag min framtid, tänkte jag och slog mig till ro och började putsade mina fjädrar.