Berg & dalbana

Visst är livet som en berg och dalbane resa? Uppe på de höga topparna njuter man av den förföriska utsikten och glömmer för en stund allt som finns runt omkring. Helt utan förvarning kastas man ner mot avgrunden och skriker av skräckblandad förtjusning. Det pirrar i magen och skräckens iskalla hand kramar om hjärtat och kyler hela vägen ner i magen. Det jobbigaste på hela åkturen är nästan transportsträckan när inget händer när man sitter i sin vagn och tittar sig omkring och undrar när nästa nervkittling kommer. Det som gör det så spännande är att vi inte vet med säkerhet att om vi kommer att krascha eller inte. Man vet inte heller hur långt det är till "botten" men kan se att den närmar sig.

I livet når vi fantastiska höjder och helt plötsligt kastas vi över stupet men man ser inte botten. Kommer man att krascha eller vänder det uppåt igen?

Jag kan bara hoppas...