Mitt dåliga samvete...

Där ligger barnens godispapper från i går, där ligger räkningarna som ska betalas, där är terrassen som borde oljas, där är bordet som fick mögelangrepp efter att jag oljade det, tvätten som skall plockas undan, vardagsrummsbordet som är dammigt, kartong med kläder som skall plockas ur, kartong med papper som skall rensas, golv som ska dammsugas, diskmaskin som skall plockas ur o disk på bämken som ska plockas i, ogräs som skall rensas, blommor som måste slängas, blommor som ska vattnas, papper som ska sorteras o räkningar som ska betalas, en kropp som borde tvagas o nagellack som borde tas bort, en bil som borde tvättas och dammsugas, ett par löparskor som borde användas, dotterns dator att lämna in och ett kvitto till sonens mobil att leta reda på, en beräkning av utgifter som skall stämmas av för barnens del sedan år tillbaks med förra maken, dotterns rum som är ett klädinferno, äldste sonens rum som borde stylas så han får det lite mysigare, kläder som borde strykas, grill som borde tömmas på aska....

Inget av detta blir gjort. Jag sitter i soffan och för andra dagen i rad känner jag mig liten och vill bara blir kramad och att ha någon att dela vardagsbestyren med. Någon att läga upp planer med. Någon att prata med när allt känns tungt och som jag kan krypa in till under täket ,som stryker mig på kinden och säger: "allt kommer bli bra, vi kommer att klara det". Det känns bara så hopplåst tungt att hela tiden vara både den som är ledsen och svag och sedan vara den som tröstar sig själv, peppar och puchar vidare...