Vad det ekar i tomma rum!

Är helt tom och öde i mitt inre rum. Finns igen kraft ingen energi. Jag vet inte hur jag ska orka.

När min fd man ringer och säger att sonen skolkat idag går luften ur mig. Det känns så otacksamt att jag engagerar mig och strider för honom och han bara gör mig ledsen. Jag känner mig så otroligt ensam med att se hans bra och possitiva egenskaper. Han är tonåring och slits mellan vuxenvärlden och andra sekunden är han ett barn.

I sin fars ögon är han hopplös. Har inte intresse för något, inget engagemang, mår psykiskt dåligt, ""ja det måste vara något fel på honom har han tom sagt under ett utveckligssamtal. Det han inte såg var sin son som sakta sjönk djupare o djupare ner i stolen. Vem f-n mår bra av att få höra det av sin pappa?

Tom dottern bryter ihop och känner sig mitt emellan för hon vill inte att hennes pappa skall vara sån... Hon vill inte att han ska behadla hennes bror på det sättet... "Mamma varför är pappa sån" Tja vad svarar man på det?

Nu är jag dränerad på energi. Hur ska jag kunna sitta i samma rum som den mannen som fokuserar på sitt jobb och inte bryr sig mer om sina barn. Höra någon psykolog/lärare eller honom orera och få mig att bli dålig förälder.

Jag säger inte att jag är en bra förälder, vem är eg. det? Vi föräldrar gör så gott vi kan och får inprovisera hela tiden. I alla fall det första barnet blir ett test på många sätt. Man får helt enkelt bara göra så gott man kan, rätt eller fel kan bara tiden utvisa. Under tiden får vi bara lyssna till ekot av våra röster i det tomma inre rummet och förlita oss på att imorgon skiner solen in genom ett av de skitigafönstren och solstrålarna faller på den där lilla magiska detaljen som lyser upp rummet med ny energi.