Reklam TV

Vad är det med dockor i reklam är det en ny trend? Internetleverantören som har dockor i sin reklam skall man identifiera sig med dem eller hakar de bara på Robban som också måste anses vara en docka? Chokladgubben i deoreklamen är också väldigt docklik... och ölreklamen med docklika alteregoanimerade gubbar. Ingen förtroendeboost eller kioskvältareffekt i min värld... Man undrar hur de tänker på reklambyrån.

Men tack gode gud för reklamavbrotten för då kan man poppa popcorn, kissa och zappa till en annan kanal och då hinner man se många fler program :)

Drömar och förhoppningar

Veckan har varit katastrof o idag vaknade jag med ÅNGEST över att jag har allt för mycket jag måste fixa. Jag kastas mellan känslan av att vara stark, målmedveten och fylld av energi till att vara offer, ynklig och vilja krypa ihop i en boll, vara liten och sitta i pappas famn.
Jag har inte valt detta men jag måste försöka skapa mig det jag alltid drömt om, det jag kämpat för och haft som mål: att mitt hem skall vara en varm och kärleksfull plats där alla känner sig uppskattade och välkomna. Nu har jag inget hem. När mannen jag kallade mannen i mitt liv delgav (det var faktiskt så det kändes) att han inte var lycklig och vi inte kunde leva ihop längre var det som att få en högersving i ansiktet tätt följt av en uppercut i magen. Jag lever i ett vacum där jag inte har en fast punkt.

Det jag sörjer mest är nog alla drömmar all den framtid jag såg som vår. Där vi, min älskade familj skulle resa, dela upptäckter, vardag, sorg, glädje och skratt . Allt skulle ge oss vackra minnen som skulle vittna om vår sammanhållning och vilja att stötta och kämpa för varandra för det är det man gör i en familj...

Nu drömer jag om ett nytt hem och min förhoppning är att jag ska hitta det snart, snart!

Berg & dalbana

Visst är livet som en berg och dalbane resa? Uppe på de höga topparna njuter man av den förföriska utsikten och glömmer för en stund allt som finns runt omkring. Helt utan förvarning kastas man ner mot avgrunden och skriker av skräckblandad förtjusning. Det pirrar i magen och skräckens iskalla hand kramar om hjärtat och kyler hela vägen ner i magen. Det jobbigaste på hela åkturen är nästan transportsträckan när inget händer när man sitter i sin vagn och tittar sig omkring och undrar när nästa nervkittling kommer. Det som gör det så spännande är att vi inte vet med säkerhet att om vi kommer att krascha eller inte. Man vet inte heller hur långt det är till "botten" men kan se att den närmar sig.

I livet når vi fantastiska höjder och helt plötsligt kastas vi över stupet men man ser inte botten. Kommer man att krascha eller vänder det uppåt igen?

Jag kan bara hoppas...