Förvirrad

När exet kom o lämnade sonen hos mig agerar han på ett sätt jag inet kan förstå.Han är väldigt korrekt och delger fakta och instruktioner på ett torrt sätt. Sedan står han där tittar/stirrar på mig o säger inget.

Ögonen fylls och sakta börjar tårarna trilla ner för kinderna, han säger fortfarande inget, tystnaden gör ont i öronen samtidigt som rösterna i huvudet pratar ännu mer. Lilla Jag, är ledsen och vill bli tröstad, vill att han ska läger armarna om henne försäkrata henne att allt kommer att ordna sig. Mamma Jag, vill skälla ut honom att han inte ska såra mig mer, att han måste börja vara mindre egoistisk. Pappa Jag, vill helt enkelt slå honom på käften för att han är så korkad. Vuxna Jag, har ett mer rationellt resonemang och försöker se att det faktiskt skulle kunnat varit jag. Tonnårs Jag, vill bara att han skall lida. Vill skrika, sparka, slå bakut, kasta saker. Samtidigt står jag tyst fastfrusen i hallen medan alla dessa röster skriker i mitt inre och tårarna bildar fåror i makeupen. Vi står så länge, länge han tittar o säger inget jag gråter - det känns som en evighet passerar.

Med små steg närmar han sig när jag hämtar papper för att torka, snyta o fräsa... till slut är han så nära, sträcker ut handen o Lilla Jag tar överhand, vill bara bli kramad. Så står vi där i hallen, jag gråter då ohämmat och upptäcker förvånat efter en stund att även han gråter! Visst han är inte kännslokall men vad fan gråter han för?! Han gråter mycket och jag blir bara förvirrad?

Nu på morgonen har jag funderat mycket. Känner mig så förvirrad. Vad vill han egentligen vad tänker han? Kan väl inte känna mig annat än förvirrad när han bara glor på mig med uttryckslöst ansikte, det finns inte något agerande alls och inte en tillstymmelse till kommunikation! Hade kunde väl säga att han är lycklig nu med henne hade jag kanske förstått hans agerade rent generellt men varför står han då i min hall o tjuter?

Grundlurad

- Hur konstigt det än kanske låter så tycker jag om dig, säger mitt ex...

Visst fan låter det konstigt eftersom han visar det genom att inte vilja leva med mig för han "inte är lycklig". När jag håller på att flytta ut "var det inte riktigt så han tänkte". För att sedan vara väldigt kärvänlig, kramas hårt och dra in min doft från håret. Jag sänker garden, börjar tänka på allt bra stunder, alla skratt, trygghet och att jag kanske skulle kunna återfå förtroendet igen.... DÅ går han ut o knullar till sig en urinvägsinfektion som sedan blir prostata inflammation som möjligtvis har med mikrober att göra, svåra att bli av med, kan leda till impotens etc...

Om det är så han visar att han tycker om någon är jag glad att han inte älskar mig längre, vad hade han då kunnat hitta på för att visa sin gränslösa kärlek?

Vad det ekar i tomma rum!

Är helt tom och öde i mitt inre rum. Finns igen kraft ingen energi. Jag vet inte hur jag ska orka.

När min fd man ringer och säger att sonen skolkat idag går luften ur mig. Det känns så otacksamt att jag engagerar mig och strider för honom och han bara gör mig ledsen. Jag känner mig så otroligt ensam med att se hans bra och possitiva egenskaper. Han är tonåring och slits mellan vuxenvärlden och andra sekunden är han ett barn.

I sin fars ögon är han hopplös. Har inte intresse för något, inget engagemang, mår psykiskt dåligt, ""ja det måste vara något fel på honom har han tom sagt under ett utveckligssamtal. Det han inte såg var sin son som sakta sjönk djupare o djupare ner i stolen. Vem f-n mår bra av att få höra det av sin pappa?

Tom dottern bryter ihop och känner sig mitt emellan för hon vill inte att hennes pappa skall vara sån... Hon vill inte att han ska behadla hennes bror på det sättet... "Mamma varför är pappa sån" Tja vad svarar man på det?

Nu är jag dränerad på energi. Hur ska jag kunna sitta i samma rum som den mannen som fokuserar på sitt jobb och inte bryr sig mer om sina barn. Höra någon psykolog/lärare eller honom orera och få mig att bli dålig förälder.

Jag säger inte att jag är en bra förälder, vem är eg. det? Vi föräldrar gör så gott vi kan och får inprovisera hela tiden. I alla fall det första barnet blir ett test på många sätt. Man får helt enkelt bara göra så gott man kan, rätt eller fel kan bara tiden utvisa. Under tiden får vi bara lyssna till ekot av våra röster i det tomma inre rummet och förlita oss på att imorgon skiner solen in genom ett av de skitigafönstren och solstrålarna faller på den där lilla magiska detaljen som lyser upp rummet med ny energi.