Verklighet eller ???

Var tvungen att fråga honom idag om han hittat någon annan, även om svaret egentligen inte spelade någon roll... Varför frågade jag egentligen över huvud taget? Svaret att han inte gjort det gjorde varken från eller till...

Ikväll var jag på gårdsmöte. När jag kom hem började jag att fundera över saker jag sagt. Varför ska jag ta så mycket plats, varför måste jag ifrågasätta vissa saker, varför... varför... varför... När jag kom på mig själv undrade jag hur min sinnesstämning kunnat förändrats så totalt. Innan jul var jag stark även om det var turbulent på vissa fronter i mitt liv så hade jag en stark stabil bas. Basen, fundamenet är borta krossat och jag börjar ifrågasätta allt jag gör, vem jag är, vad är jag bra på....? Om jag trodde att mitt fundament var tryggt och stabilt och det kan krossas på en sekund vad är det då mer som bara är en skimmär?

Drömmen om ett liv

När förre sambon meddelade att han inte var lycklig och att vi inte kunde leva ihop såg jag det inte egentligen som mitt fel. Jag vet inte om allt det var en skyddsmur som jag satte upp kring mig för att kunna klara av att ordna ett nytt liv för mig själv.

De senaste veckorna har jag slitits mellan hopp och förtvivlan och kring påsk var jag övertygad att jag skulle gå in i en allvarlig depression. Har varit där förr så jag känner igen tecknen... Bara att erkänna för mig själv fick fördämningar att brista och jag kunde lätta på trycket. Men känslan ligger ändå kvar där i mitt inre och gnager. Jag är 40, överviktig, 3 barnsmor, ett hem som måste fixas, en hormonstinn 15-åring som testar gränser och 2 före detta män som figurerar i mitt liv. Mentalt står jag på randen till avgrunden vilket gör att det inte känns som om nya män direkt flockas utanför dörren.

Är det då en ny man jag vill ha? Nej egentligen inte! Men när jag ser min granne tillsammans med sin man gnager avundsjukan och längtan i mig. Inte att jag finner honom attraktiv, eller henne heller för den delen, men de har en så härlig relation ett bra samspel. Jag vill också bli pussad farväl av någon på morgonen. Jag vill också att någon kramar mig så där spontant i köket bara för att personen blir glad av att se mig eller märker att jag är ledsen och behöver blir kramad/tröstad.

Jag saknar den känsla jag hade med G fram till dess att vår son föddes. Innan det kände jag mig uppskattad, gränslöst älskad. Han gillade allt med mig som jag själv inte alls tycker om... men det är så jag vill bli omtyckt som om mina fel och tillkortakommanden inte spelar någon roll.

Jag bryr mig antagligen för mycket. I lördags blev jag orolig för honom då han inte svarade i telefon. Min hjärna började jaga mig med tankar som vad händer om han ramlar ner från taket eller ner från vindstrappan... Han har inga släktingar här och inte så många vänner heller. Han skulle komma förbi under lördagen och när kvällen till slut var ett faktum kontaktade jag grannens dotter för att få veta om bilen var borta. Det var den så han låg inte döende innomhus. Han ringde någon timme senare och sa att han glömt telefonen hemma och varit på bilutflykt till Ystadstrakten.

Idag var granndottern hit och lekte med min dotter. När jag kört henne hem frågar hon om G har hittat någon ny och jag svarar ärligt: "inte vad jag vet". DÅ säger hon att både hon och hennes pappa sett G med en tjej i bilen....

Jag vet inte varför jag egentligen blir ledsen. Jag var ratad redan innan. Jag skulle aldrig kunna lita på honom igen och vill egentligen därför inte ha honom tillbaks. Så varför blir jag då ledsen? Det är kanske de sista spikarna i hjärtat som definitivt sätter punkt för drömmen jag närde om det liv jag ville ha /skapa /leva. Det liv jag trodde jag hade...

Vem ska jag svika?

Min tonåring har fintat och fört oss bakom ljuset i flera år. Förvånande - NÄÄÄÄ, det brukar tonåringar göra. Personligen anser jag att man ska stämma i bäcken, vara tydlig vad som gäller och framförallt prata med honom så han kan förstå.

Min förra man tar på sig militärsminen och det är han som har rätt. Han pekar med hela handen och när han blir trött på att prata med sonen suckar han o ringer mig och så ska jag driva igenom det han sagt för han kan inte backa och säga förlåt nu var jag otydlig eller kompromissa.

Nu anser jag att sonen fått sin läxa för sina senaste misstag. Nu har han påsklov och då skall gammalt vara glömt och låt honom göra roliga saker med kompisarna ikväll. Den FD anser att han sa att sonen fått utegångsförbud till påsk och med det avsåg han påsk helgen, sonen påsklovet och jag la ingen vidare tolkning vid det när vi tre gemensamt diskuterade straff för den senaste fadäsen. Här föreligger uppenbart ett missförstånd och då måste man kunna kompromissa. FD lät sonen vara ute til 22 i fredags (han skulle ut själv på krogen) men igår lördag skulle sonen vara hemma 19.00. Vad ska en tonnåring tro?

Nu ligger tonåringen i sängen och är ledsen, har krypit under täcket spelar techno och hårdrock så det dånar och säger att han vill sova tills skolan börjar igen. Själv känner jag att låter jag sonen gå på LANet, som han vill ikväll, sviker jag vuxenvärlden och underminerar sonens förtroende för oss vuxna. Men samtidigt sviker jag sonen för principer jag inte tror på eller anser är rätt bara för att en man som jag själv inte kunde leva (pga hans ologiska skuldbeläggande resonemang) har dikterat villkor.

Själv börjar jag också känna det lockande att krypa in under täcket och vakna imorgon och få gå till jobbet och möta vuxna.