Drömar och förhoppningar

Veckan har varit katastrof o idag vaknade jag med ÅNGEST över att jag har allt för mycket jag måste fixa. Jag kastas mellan känslan av att vara stark, målmedveten och fylld av energi till att vara offer, ynklig och vilja krypa ihop i en boll, vara liten och sitta i pappas famn.
Jag har inte valt detta men jag måste försöka skapa mig det jag alltid drömt om, det jag kämpat för och haft som mål: att mitt hem skall vara en varm och kärleksfull plats där alla känner sig uppskattade och välkomna. Nu har jag inget hem. När mannen jag kallade mannen i mitt liv delgav (det var faktiskt så det kändes) att han inte var lycklig och vi inte kunde leva ihop längre var det som att få en högersving i ansiktet tätt följt av en uppercut i magen. Jag lever i ett vacum där jag inte har en fast punkt.

Det jag sörjer mest är nog alla drömmar all den framtid jag såg som vår. Där vi, min älskade familj skulle resa, dela upptäckter, vardag, sorg, glädje och skratt . Allt skulle ge oss vackra minnen som skulle vittna om vår sammanhållning och vilja att stötta och kämpa för varandra för det är det man gör i en familj...

Nu drömer jag om ett nytt hem och min förhoppning är att jag ska hitta det snart, snart!