Accepera inte förbanna

Jag tappade fotfästet, gled långsamt ner för den leriga backen i mitt inre och förnekelsen blev min bästa vän som gjorde att jag inte såg vad som hände. Krampaktigt höll jag kvar och lyssnade på alla tankar som sa att jag var värdelös som mamma, arbetskollega, kvinna, vän, kort o gott människa.

När problemet är så diffust som att jag inte räcker till som människa, vilket är ogreppbart och svårt att ta tag i, började jag även hitta andra fel som skulle kunna vara gripbara. Jag gillade inte mitt boende - borde jag kanske flytta? Stressen ökar för jag duger inte till det heller för då måste jag hitta någon annan stans att bo. Om jag ska sälja så måste jag reparera och fixa lägenheten vilket jag inte kan för min tennisarmbåge, för lite pengar etc. Alla måsten, jag borde, sömnbrist - vilket såklart leder till mer stress vilket gjorde att ångesten blev min största följeslagare. Häromdagen hör jag mig själv säga att det känns som om jag får panikångestattacker för ångesten snörper ihop magen, hjärtat rusar och det känns som om jag ska svimma.

Idag känns det som jag vaknade upp ur en mardröm. Jag måste acceptera att saker är som de är. Acceptera och se möjligheter istället för att döma mig själv och lida. I lidandet vaknar apatin som gör att jag inte tar mig för något. Jag har ingen kraft, eller energi och hatar mig själv för att jag inte känner igen mig själv. SÅN är inte JAG!

Allt är beroende på hur jag väljer att betrakta saker. Visst, det regnar idag och är kallt och jag har bilen på andra sidan stan. Jag kan välja att se det som dagens katastrof för att det är skitväder o förbanna regnet och bussen som inte går inte hela vägen fram. Låta besvikelsen över att det inte blir som jag tänkt ta överhand, då det inte blir någon vacker vårpromenad i solskenet. Eller så tar jag på mig varma kläder under regnkläderna och beger mig ut och förundras över vädrets makter och vårens nyckfullhet. IDAG väljer jag det senaste!

Julen är i antågande

Julen, jul jul strålande jul, så heter det men jag vill INTE! I år vill jag ställa in skiten, gå i ide o vakna till våren när julen passerats med råge.

När jag var liten hatade jag julen i alla fall vissa år. Ångesten över hur min styvmor skulle agera och om hon kunde hålla sig tillräckligt nykter... I tonåren började jag betrakta spektaklet utifrån. Det var en charad. Alla ska sitta där i ljuset av 100 stearinjus i sina nya fina kläder medans svetten rinner. Mat som skulle mätta ett kompani dukas fram. Alla äter tills de pustande o frustande får upp knapparna i byxorna o kan låta den spända buken hänga ut. Det som gör mest ont är kanske att jag aldrig hade en Carl Larsson jul, trodde att alla andra hade det och det gjorde ont.

När livet tuffat på har jag skapat mig mina egna traditioner och när jag träffade min själsfrände mannen som jag skulle leva med i resten av mitt liv, kändes åter julen med barn släkt o familj härligt spännande och roligt igen. Det var då, det var när jag trodde att jag var trygg och hemma som båten i hamn. Nu var det ju inte så...

Idag frågade han om jag vill fira jul med honom o vår son. Hans föräldrar kommer kanske också. Någonstans i mitt inre finns en röst som säger att det är bättre att fira med dem än att jag sitter ensam tillsammans med min älsta son som inte vill åka till sin pappa o fira jul. Hur kul kan det egentligen bli? Att jag o sonen ska fira julen med mitt ex och hans familj känns inte bra. Smärtan över att inte ha det jag saknade som barn, de som skulle vara min familj och min framtid men som inte är det skulle antagigen bara göra att jag led mig igenom ytterligare en charad till jul.

Fan vad jag hatar julen just nu som får mig att sitta här o stortjuta över att jag inte har den där klämtjäcka familjen som dricker glögg, skålar o har det trevligt och gemytligt. Där barnen leker och skrattar samtidigt som det spelas julsånger på radion och Kalle tjattrar från TVn. För mig som inte har den familjen, som är ensam och som skall skapa någon form av jul med sin motsträviga tonåring känns det helt djävla hopplöst.

Kan ingen bara befria mig från mitt lidande och ställa in skiten?

God mor, vad är det?

Regnet smattrade mot vindrutan när jag körde till jobbet imorse. Vindrutetorkarna virvlade fram över rutan i samma takt som mina molande tankar. Något låg där och gnagde i mitt inre och jag kunde inte riktigt få fatt i vad det var. Det var inte regnet, inte kylan....

När jag kommit till jobbet och sneddade över den nästan tomma parkeringen slog det mig att det var en känsla av dåligt samvete, att jag är en dålig mamma... Men vad är då en "god mor" eller vad är föreställningen om hur en god mor ska vara? Är det bull mamman som står i köket och lagar mat i timmar, bakar bröd, bullar och kakor på löpande band? Kvinnan som stryker och manglar all tvätt. Hon som har ett kliniskt städat hem och alltid nya fina gardiner. Hon som har välskötta blommor och vars trädgård är ogräsfri. Hon som snyter näsor samtidigt som hon putsar föster 1 gång i veckan. Mirakelkvinnan som på något fantastiskt sätt även hinner med att träna tre dagar i veckan, vara ordförande i bostadsrättsföreningen, hem o skola och samtidigt plugga på kvällstid. Hon som syr egna kuddar, gardiner, kläder och stoppar strumpor? Hon som alltid serverar sina barn närigsrik och väl sammansatta måltider och som bara handlar ekologiska råvaror utan tillsatser och konserveringsmedel och inte ens vågar tänka tanken på att halvfabrikat skall komma över tröskeln?

Allt bottnar i att jag serverar min äldsta son bacon och ägg till frukost. Tja, det blir inte bacon varje dag. De dagar när jag kommer hem från jobbet och bara inte orkar släpa mig iväg till affären o handla har han fått karrékotlett och i morse blev det kyckling. Är jag då en god mor som serverar min son en frukost som består av så mycket fett? Han är glad och nöjd. Säger att han känner sig mer mätt på förmiddagen i skolan än om han äter puffbröds mackor. Han kommer även ur sängen utan att jag behöver tjata mig till en irritation och ilska där jag slutligen exploderar. Jag får en lugn start på dagen.

Jag tog det molande dåliga samvetet och tryckte ner det i närmsta iskalla vattenpöl. Detta fungerar för oss. Det har mängder med fördelar och jag är ingen strumpstopparmamma. De är i alla fall en utdöende art...

Bra saker...

...som förgyllt min helg: vänninor, barn, skratt, glädje, låånga frukostar, lycka, konsert, dansa, bus, laserdoome, kramar, gott vin, värme, kaffe, närhet, prat, slöa, promenad, bio, shoppa, god mat, godis, sovmorgon, stearinljus, te, doften av tvättmedel... Det har varit en bra helg :)

Dags att dra?

Har ett tag flirtat med en man som är sambo men håller på att separera. Nu närmar sig dagen då han kommer att flytta. De bråkar, han mår dåligt och jag känner att jag kanke tar en allt mer terapeutisk roll, är det vad jag vill?

Jag har sett det som att jag får positiv energi av honom då jag får uppmärksamhet och bekräftelse. I de "stulna" ögonblick jag har honom nära får jag ut massor men däremellan är det värt energin som går åt? Det kanske är så att det är de "stulna" ögonblicken som sätter extra krydda på reltionen då den inte riktigt är tillåten och är lite förbjuden?

Vi har inte lovat varandra något men jag känner att när han tillåter att hans sambo är nervärderande och sårar honom står han där o tar det. Var man för din hatt sätt ner foten och tala om att du inte accepterar att bli behandlad på det sättet, att mesigt så o ta skit är inte attraktivt.

Vill jag verkligen investera mer tid och energi i honom?

Tystnad

Jag sneddar över innergården och noterar någon stans i mitt undermedvetna att det är kusligt tyst och tomt. Det hörs inga barnskratt från sandlådan, lekstugan och gungorna hänger stilla i sina kättingar. Något ensataka fönster står öppet efter dagens överraskande höga temperatur, men det är tyst även innifrån, inget sorl från vuxenprat eller barn som skriker i protest mot att behöva hoppa i säng. Det är mörkt och tyst i de flesta kök och mörkt i de flesta rum. Det känns lite som om alla försvunnit från jordens yta och det är bara jag kvar.

På min väg mot affären möter jag endast en pappa och hans lille son och väl inne på affären är ser jag bara en äldre man. Pappan med sonen dyker upp för att köpa katrinplommonpuré. Något litet barn med magproblem hemma, tänker jag i mitt stilla sinne, på väg bort mot mjölkdisken. Var har alla blivit av, det brukar vara många på affären så här dax? Så slår det mig det enda som kan tömma ett barntätt område på alla innevånare är .... fotboll ... Suck!

Mitt dåliga samvete...

Där ligger barnens godispapper från i går, där ligger räkningarna som ska betalas, där är terrassen som borde oljas, där är bordet som fick mögelangrepp efter att jag oljade det, tvätten som skall plockas undan, vardagsrummsbordet som är dammigt, kartong med kläder som skall plockas ur, kartong med papper som skall rensas, golv som ska dammsugas, diskmaskin som skall plockas ur o disk på bämken som ska plockas i, ogräs som skall rensas, blommor som måste slängas, blommor som ska vattnas, papper som ska sorteras o räkningar som ska betalas, en kropp som borde tvagas o nagellack som borde tas bort, en bil som borde tvättas och dammsugas, ett par löparskor som borde användas, dotterns dator att lämna in och ett kvitto till sonens mobil att leta reda på, en beräkning av utgifter som skall stämmas av för barnens del sedan år tillbaks med förra maken, dotterns rum som är ett klädinferno, äldste sonens rum som borde stylas så han får det lite mysigare, kläder som borde strykas, grill som borde tömmas på aska....

Inget av detta blir gjort. Jag sitter i soffan och för andra dagen i rad känner jag mig liten och vill bara blir kramad och att ha någon att dela vardagsbestyren med. Någon att läga upp planer med. Någon att prata med när allt känns tungt och som jag kan krypa in till under täket ,som stryker mig på kinden och säger: "allt kommer bli bra, vi kommer att klara det". Det känns bara så hopplåst tungt att hela tiden vara både den som är ledsen och svag och sedan vara den som tröstar sig själv, peppar och puchar vidare...