Accepera inte förbanna

Jag tappade fotfästet, gled långsamt ner för den leriga backen i mitt inre och förnekelsen blev min bästa vän som gjorde att jag inte såg vad som hände. Krampaktigt höll jag kvar och lyssnade på alla tankar som sa att jag var värdelös som mamma, arbetskollega, kvinna, vän, kort o gott människa.

När problemet är så diffust som att jag inte räcker till som människa, vilket är ogreppbart och svårt att ta tag i, började jag även hitta andra fel som skulle kunna vara gripbara. Jag gillade inte mitt boende - borde jag kanske flytta? Stressen ökar för jag duger inte till det heller för då måste jag hitta någon annan stans att bo. Om jag ska sälja så måste jag reparera och fixa lägenheten vilket jag inte kan för min tennisarmbåge, för lite pengar etc. Alla måsten, jag borde, sömnbrist - vilket såklart leder till mer stress vilket gjorde att ångesten blev min största följeslagare. Häromdagen hör jag mig själv säga att det känns som om jag får panikångestattacker för ångesten snörper ihop magen, hjärtat rusar och det känns som om jag ska svimma.

Idag känns det som jag vaknade upp ur en mardröm. Jag måste acceptera att saker är som de är. Acceptera och se möjligheter istället för att döma mig själv och lida. I lidandet vaknar apatin som gör att jag inte tar mig för något. Jag har ingen kraft, eller energi och hatar mig själv för att jag inte känner igen mig själv. SÅN är inte JAG!

Allt är beroende på hur jag väljer att betrakta saker. Visst, det regnar idag och är kallt och jag har bilen på andra sidan stan. Jag kan välja att se det som dagens katastrof för att det är skitväder o förbanna regnet och bussen som inte går inte hela vägen fram. Låta besvikelsen över att det inte blir som jag tänkt ta överhand, då det inte blir någon vacker vårpromenad i solskenet. Eller så tar jag på mig varma kläder under regnkläderna och beger mig ut och förundras över vädrets makter och vårens nyckfullhet. IDAG väljer jag det senaste!