Efter de senaste turerna med Xet där vi började nå varandra och han öppnade sig vaknade hoppet till liv i mitt bröst. Det fanns en möjlighet att vi kanske skulle kunna reda ut det som hänt hitta tillbaks till det vi en gång hade. Men då besannades mina farhågor, han blev introvert, slutade kommunicera och jag blev så ledsen igen. Samtidigt är det kanske först nu, precis innan semestern, jag har haft tid att sörja, bearbeta det som hände då.
Men jag kan inte leva mitt liv o känna att jag ska in och spela spel med honom. Han känner mig så väl och jag kan inte låtsas att jag inte bryr mig eller känner något för honom. Jag skulle så enkelt kunna sänka garden o riva mina skyddsmurar och bara ge mig hän. Det är nog jag , impulsiv, känslosam och vill bara vara i det som är just här o nu. Att bromsa den kraften, att hålla tillbaks kostar mig så mycket energi och tankekraft. Jag orkar inte spela det spelet utan beslutade mig helt enkelt för att jag inte vill vara skådespelaren som låtsas. Meddelade honom att jag nu inte kommer att engagera mig utan hålla vår relation till det som handlar om vår son. Jag är inte redo för något annat.
Jag tog, likt den skrämda fågeln, min tillflykt till mitt rede. Det är här jag har mitt hem, detta är mitt bo, här har jag min framtid, tänkte jag och slog mig till ro och började putsade mina fjädrar.
Fotorunda in Barcelona!
9 år sedan
1 kommentar:
Å vännen...att inte kunna/få vara sitt sanna jag, det tar...som du konstaterar...mycket energi, tro mig...jag vet vad du pratar om, även om det är en klen tröst att vi är fler som bär på samma sorg, frustration och längtan.
Varför ska det vara så svårt att få och att få ge kärlek!?
Varmaste kramen, C.
Skicka en kommentar